Hej! Jag heter Therese och bor i södra Skåne tillsammans med min sambo och våra barn. Vi är en så kallad diagnosfamilj – ett begrepp som blivit vardag för oss. Vårt ena barn har ADHD med autistiska drag, det andra har både autism och ADHD. Jag själv är mitt uppe i en utredning för samma diagnoser, och min sambo… ja, hans drag är så tydliga att det knappt behövs någon utredning.
Min resa började på riktigt när jag blev mamma. Att plötsligt ta hand om någon annan än sig själv var både fantastiskt och enormt utmanande. När barnen blev äldre började jag se mina egna svårigheter speglas i deras beteende – och jag insåg att jag också hade svårt att reglera känslor och hantera stress, särskilt när barnen blev mina största triggers.
Jag började läsa allt jag kom över. Det fanns mycket information – men den var utspridd, motsägelsefull och svår att navigera. Steg för steg började jag hitta strategier som fungerade för oss. Det handlade inte bara om att förstå barnen, utan också att förstå mig själv. Inget blev perfekt – vi har fortfarande stökiga dagar, bråk, kaos och utbrott. Men vi har hittat något som känns som harmoni i det operfekta. Vi är fyra unika individer med olika behov, triggers och personligheter – och det måste få vara okej.
På den här sidan vill jag dela med mig av vår resa, våra lärdomar, och de verktyg, produkter och tips som faktiskt har hjälpt oss i vardagen. Allt jag tipsar om är sådant jag själv har provat, tror på – eller önskar att jag hittat tidigare.
Jag vet hur det känns att vända ut och in på sig själv för att få ihop livet med barn som inte passar in i mallen. Det jag delar är inte lösningar som passar alla, men kanske kan du hitta något som gör din vardag lite lättare.
Vår erfarenhet av skolan – en kamp för förståelse och rätt stöd
Skolan är ett kapitel för sig. Som jag nämnde tidigare har vi under flera år hittat strategier som fungerar för våra barn – hemma. Men när det var dags för förskola och skola tappade vi plötsligt inflytande. Vår vilja att samarbeta togs inte emot som en styrka, utan som ett hinder. Istället fick vi anpassa oss efter skolans villkor – något som snabbt blev ohållbart, särskilt för vårt äldsta barns mående.
Vi har mött motgång efter motgång, med hög skolfrånvaro och bristande stödinsatser. Och istället för hjälp har vi fått orosanmälningar, där en rektor till och med valde att rikta mer kritik mot mig som mamma än att uttrycka faktisk oro för barnet. Det gör något med en – när den som ska hjälpa väljer att skuldbelägga.
Tyvärr är det inte ovanligt. Varken huvudmän eller Skolinspektionen griper särskilt ofta in, och under tiden fortsätter barns psykiska ohälsa att växa. Men det ska också sägas: det finns skolor som fungerar. Vi har fått höra andra familjer berätta om fantastiska pedagoger, som ser barnens behov, och skolledning som tar anpassningar på allvar. Dessa guldklimpar finns – men de är för få, och alltför ofta styrs allt av budget snarare än barnets bästa.
Med tiden har vi lärt oss hur systemet fungerar: vilka dokument som krävs, vad som bör begäras, hur man följer upp och hur man står på sig. Det var kunskap vi saknade i början, och som kostade oss både tid och energi.
Vår skolsituation är fortfarande inte löst – men vi kämpar vidare. Här på sidan kommer jag dela med mig av konkreta råd, mallar, checklistor och erfarenheter, för att hjälpa dig som står mitt i samma kamp. Du ska inte behöva börja från noll.